Hej på er.

Jag tror jag går rakt på sak. Jag har fått diagnosen ADHD. Det känns så konstigt att skriva. Helt ärligt så skäms jag lite över det, det borde jag inte göra men så är det. Men ju mer jag pratar om det desto mer accepterar jag det och inser att det inte är så konstigt egentligen.

Jag drar hela historien, allt började ganska komiskt.

Sommaren 2017 fick jag ont i magen, jag har väldigt lätt för att få magkatarr så jag antog det var det och började äta omeprazol. Mitt magont gick inte över och höll i sig i flera månader. Jag provade ALLT! Jag uteslöt laktos, gluten, mjölkprotein, kött osv. men inget hjälpte och jag var helt säker på att det var något jag inte tålde men kom inte fram till vad det kunde vara. Vissa dagar hade jag så ont att jag inte kunde gå. En gång fick Kristoffer bära hem mig från stan (Under den perioden när jag bodde i Hässleholm) för det gjorde så ont att jag inte kunde stå rakt. Både Kristoffer och Mammas sambo Peter har kört mig till akuten ett flertal gånger för jag har haft så ont att jag bara legat i fosterställning och gråtit. Men aldrig några svar.

Såhär fortsatte det i ett år, för sommaren 2018 fick jag träffa en läkare på vårdcentralen. Hon tog en massa prover och tester och efter en timmes undersökning frågade hon mig “Kan du höger och vänster?”, jag blev lite chockad av frågan för jag kom dit för jag hade ont i magen och då spelar det väl ingen roll om jag kan höger och vänster!? Men jag svarade lite genant att “nej det kan jag inte, bara om jag får knäppa med fingrarna, för jag VET att jag kan knäppa med höger men inte med vänster” och svaret jag fick efteråt… “Jag tror du har ADHD”

Så chockad och ställd som jag var när jag lämnade vårdcentralen den dagen var det längesedan jag var. Men en remiss blev iaf skickad till ADHD-kliniken i Köpenhamn och under hösten gick jag på utredning.

Att fastställa att jag hade ADHD tog ganska lång tid eftersom jag inte är ett “typiskt” ADHD-barn, jag har aldrig varit den som velat stå i centrum, som skulle höras och synas hela tiden, jag har inte heller varit en hyperaktiv person utåt, aldrig sprungit rundor, utan suttit still i skolan och på möten och gjort det jag blev tillsagd.

Men det som gjorde att dom kunde fastställa diagnosen var att jag under så många år lidit av panikångest. Även fast jag gått i terapi, varit sjukskriven och tagit mediciner så har det inte hjälpt. Detta är förmodligen för att det är just min ADHD som legat som grund till min panikångest och ångestdämpande hjälper inte mot ADHD.

För så som min ADHD ger uttryck är att jag har svårt att ta tag i saker (det är detta som är mitt H, Hyperaktivitet), jag vill göra så mycket, så mycket att jag bara blir stillasittandes. Jag har så mycket tankar i huvudet, hjärnan går på högvarv och det utspelar sig på det sättet att jag skakar på benen, sitter och pillar med händerna och är konstans i rörelse. Utan att det egentligen märks på utsidan. Detta tar extremt på energin och kroppen blir väldigt trött, men inte huvudet. Det blir en extrem frustration inom mig som framkallar panikångest, och den frustrationen har min fina sambo fått känna på, dagligen. FRAM TILLS I JANUARI!!

Det var nämligen i januari jag fick utskrivet mediciner. Jag tar en extremt liten dos, mindre än hälften än vad som är det “normala”, men till en liten kropp krävs det kanske inte så mycket, och det är fullt tillräckligt för att jag ska få kontroll på mina tankar och kunna varva ner. Min panikångest är som bortblåst och jag har mer energi än någonsin. Jag är äntligen mig själv och känner mig nöjd med det.

Det är verkligen som dag och natt, från att jag började ta mina tabletter är jag som en helt annan person, det säger även Kristoffer. Nu slipper han sköta hela hushållet för nu orkar jag faktiskt ta tag i hemmet, men det bästa av allt. Alla våra bråk och diskussioner vi hade dagligen för jag var lättirriterad och hade ett extremt kontrollbehov finns inte längre. Jag skulle vilja likna det som att jag är uppdaterad, nu är jag Nelly 2.0, en bättre version av mig själv.

När man säger att man har ADHD så blir man dömd. Jag har själv dömt människor med ADHD. På något sätt är det en diagnos som ses som något negativt, men det är verkligen inte så “illa” som det låter. Med rätt hjälp blir det en styrka istället.

Detta blev kanske en väldigt rörig text, men det var skönt att skriva av sig.

Tack för ni läste. Kram.

PS. Måste verkligen tacka dig min finaste Kristoffer som faktiskt stått ut med mig varje dag. Utan dig vet jag inte vad jag skulle gjort. Älskar dig.