Ångest över ångesten

Jag borde flytta hem. I fem dagar på raken har jag känt av riktig ångest när jag kommer hem från praktiken. Det är fruktansvärt. Det känns som något trycker i bröstet, som om man inte får tillräckligt med luft. Inte på det sättet som det gör under en panikattack utan mer som om man är riktigt ledsen, men samtidigt inte kan visa några känslor. Det blir ännu jobbigare när man inte kan sätta ord på hur det känns. Jag vill att alla ska kunna förstå exakt hur man känner men det går nog aldrig att förklara för en människa utan ångest.

Jag slutade ta mina tabletter samma dag som jag opererade handen, för jag var så nervös så jag glömde helt och hållet bort dem. Sedan de kommande dagarna efter operationen mådde jag så illa så jag ville inte stoppa i mig något, och efter det struntade jag i dem. Jag har inte känt någon skillnad, jag fick panikattacker och ångestattacker när jag tog medicinen också så jag vet inte vad meningen var med dem direkt…

På grund av min ångest borde jag flytta hem till mamma och pappa igen. Men det funkar inte! Jag har blivit så bekväm med att bo i stan, där det är nära till allt, och med tanke på att jag faktiskt ändå har fått sommarjobb på Kvantum (fick reda på detta igår och kan skriva om det imorgon) så är det praktiskt med att bo så nära. Och den största anledningen, jag tror inte jag kommer kunna bo med pappa efter att bott själv i ett halvår…

Men det är kanske samtidigt de enda lösningen… Mammas värden är lägre än någonsin och det kan nog bero på största delen av mig. Hon måste åka fram och tillbaka från Tyringe till Hässleholm nästan varje dag för att jag bryter ihop när jag ska göra enkla vardagssysslor. Hennes liv är stressigt nog som det är och sen kommer jag där som inte klarar av att lägga in tvätt i garderoben och gör så att hon får slänga sig i bilen.

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill klara allt själv, men det är så svårt.

Jag vet att jag inte är en man men bilden är så klockren! speciellt frossan och ljudkänsligheten… De är det svåraste…slide_54

Jag skriver nästan enbart om min ångest på bloggen, men detta är de stället där jag kan uttrycka vad jag känner, det känns bra.

Ångest över tvätten

Jag har tvättid om en kvart och jag bara sitter i min soffa och tittar på den. Jag missade min förra tvättid eftersom jag opererades så jag har extra mycket tvätt och jag vet inte hur jag ska dela upp det… Jag kan inte bära ner tvättkorgen i tvättstugan (pga mitt gips) så jag får lägga det i påsar.

Det låter så lätt men det är det inte! Har känt av så mycket ångest nu i tre dagar så det enda jag vill göra är ut och gå! Men jag kan inte fly från problemen. Det funkar ju inte.

Jävla tvätt.

1460904312343433366871

Ett skärsår med stora konsekvenser

(Till er som har svårt för blod och skador bör inte titta på den första bilden)

Det har varit många som undrat hur det gått med allting och då tänkte jag att jag kan skriva om allting här. jaa!

I söndags hade jag varit och handlat tre små baguetter på kvantum och nutella som jag skulle äta på kvällen. Jag kom hem och satte mig vid datorn och började titta på en miniserie på youtube. Att sitta och titta på film utan att äta något är ju tråkigt så jag tänkte att jag skulle ta en av dem tre baguetterna. Så jag pausade och skyndade mig att ta fram, jag ville så fort som möjligt börja titta igen. Skärbrädan struntade jag i för jag brukar ha kontroll på kniven när jag skär bröd i handen. Jag skär liksom aldrig igenom hela bullen utan brukar bryta av sista biten, och det tänkte jag även göra i detta fallet, men kanten var lite för hård så jag tog i lite extra och slant på något vis och skar mig i vänster pekfinger. Jag tittade ner fort och såg bara något vitt i såret, som jag senare fick förklarat för mig var fett, jag fick panik och visste inte riktigt vad jag skulle göra. Jag knöt handen och lyckades ringa mamma, men förstod i samma sekund som hon svarade att hon inte kunde göra något i Tyringe, så jag sprang en trappa upp till grannarna. Fantastiska människor! Dem hjälpte mig att linda det och skjutsa mig till akuten i Hässleholm. Väl där tog det inte många minuter innan vi fick hjälp. Sköterskan tittade på det och konstaterade att det måste sys. Men eftersom Hässleholm är så fattiga så har dem inga läkare som kan sy så vi blev då hänvisade till akuten i Kristianstad.

Vi väntade i ungefär två timmar i Kristianstad innan vi kom in, sen tittade ortopeden på det och såg att en sena hade nästan gått av, den satt bara fast i några ”trådar”, och dem kan inte fixa sånt där utan det gör dem bara på handkirurgen i Malmö. Dom sydde igen såret lite provisoriskt och sedan ringde dem till Malmö och jag fick en tid 8.30 dagen efter.

Tänkte att det inte kunde bli värre och om en vecka så kommer det vara över. SÅ FEL MAN KAN HA!!!

Gick upp kl 6 på måndagen för att sedan åka till handkirurgen, när vi kom dit fick jag duscha och blev tilldelat ett rum. Ett barnrum… Men det var mycket bilder så det var kul att titta på. Eftersom vi hade fått en tid 8.30 så trodde vi att allt skulle gå fort och att vi kunde åka till morfar sen som vi egentligen skulle gjort. Men först 13.30 kom jag in i operationssalen. 13.30! Deras ursäkt var att dem endast hade en narkosläkare på hela sjukhuset. Galet. När jag väl kom tillbaka till mitt rum var klockan halv sju och jag undrade vad som hade tagit sån tid. Då sa dem att båda senorna i fingret var av och operationen tog två timmar. Jag trodde det skulle ta typ 20 minuter för det var vad dem hade sagt i Kristianstad. Men jaja, nu var det över och jag ville hem.

Innan jag åkte hem fick jag information om hur det kommer bli framöver. Läkaren började förklara att jag ska komma tillbaka på torsdag, alltså imorgon, och ta av gipset, sen skulle jag vara kvar där hela dagen för att träna med en sjukgymnast. Visst, tänkte jag, det är väl okej. Sen fortsatte hon, du kommer att vara tvungen att ta dig hit några gånger i veckan för att träffa sjukgymnasten, och du får inte använda pekfingret på tre månader. Hon förklarade att jag kommer få en skena som stöd och det är viktigt att jag har den på annars kan senorna gå av igen.

Just i den stunden började jag nästan gråta. Det första som slog mig var resan till Malta. Det är inte klart om hur det blir där… Jag kommer såklart att åka och det tyckte hon också men vi ska prata mer om det. Likaså så är jag nu tvingad till att ha en skena under hela studenten och balen… Inte så jag hade tänkt mig.

Vid 23.30 var vi hemma från Malmö och jag mådde illa och var jätte yr efter narkosen och bilfärden hem så jag somnade direkt.

Just nu ser jag bara en positiv grej med detta och det är att jag vet ju vad jag ska vara på studentfesten, temat är ”Det var inte hit jag skulle” och då passar ju jag in där. Men mitt sommarjobb på kvantum ser inte så ljust ut. Han som ska lära upp mig slutar i slutet av maj och då måste alla sommarvikarier vara klara och om jag inte kan jobba innan dess så får någon annan det jobbet.

Men jag tror att det är viktigt att hitta något bra i vardagen så jag inte går ner mig i att inte kunna använda min vänstra hand. Jag har inte haft ont alls under dessa dagar och jag har inte behövt ta några värktabletter, vilket i och för sig är lite konstigt, men skönt!

Nu kan det bara bli bättre!

Till alla: ANVÄND SKÄRBRÄDA!!!!

Det ser bara ut som det skulle behöva några stygn men fy vilka konsekvenser det finns!

Det ser bara ut som det skulle behöva några stygn men fy vilka konsekvenser det finns!

Här visste jag inte hur illa det faktiskt var haha.

Här visste jag inte hur illa det faktiskt var haha.

Blått är flott!

Blått är flott!

Trött, yr och törstig

Trött, yr och törstig