Jag har ångest. Panikångest.

Nu var det ett tag sedan jag skrev något. Det kommer nog inte heller komma så många inlägg efter detta heller, men jag måste bara försöka sätta ord på hur jag mår för tillfället.Som många kanske vet så led jag ganska svårt av panikångest förra året. 

Det är tillbaka nu.

Panikångest är en känsla man inte kan beskriva. Det känns som man vilken sekund som helst kan börja gråta och bröstet är så tungt så man bara vill lägga sig i fosterställning i ett hörn och gömma sig.

Jag har fått tillbaka mina panikattacker som jag inte trodde jag kunde få längre. jag trodde jag var frisk. 

Igår fick jag en på jobbet pga en otrevlig kund. Det var ingen långvarig, det handlade nog om en kvart ungefär. Armar, ben och ansikte domnade av och mina fingrar krampade och vek sig bakåt. 

Detta fick mig att inse att om jag inte mår bättre snart så måste jag säga upp mig. Det går inte att arbeta i butik om man inte kan hantera arga kunder då och då.

Jag umgås inte med mina vänner längre för jag gillar inte uppmärksamheten. Jag vill inte vara till besvär och jag vill inte att någon ska känna sig tvingad att vara med mig. Jag märker också att mina vänner är trötta på mig för jag inte är så trevlig i gruppchatter. men för tillfället har jag ingen, INGEN energi till att anstränga mig för att verka glad när jag inte är det. Jag ber om ursäkt för det. Verkligen, jag är jätte ledsen för att jag snäser och är otrevlig.

Jag förstår inte varför jag inte är glad. Jag har allt man kan önska sig som 20-åring. Jag har lägenhet, bil, fast arbete och en jätte fin pojkvän. 

Just att jag inte kan hitta en anledning till varför jag mår som jag gör , gör inte saken bättre. 

Jag vet inte vad jag ska göra. Hur jag ska göra. Snälla hjälp mig. 

Det är så många känslor på en och samma gång och jag kan inte sätta ord på dom. Jag önskade att jag kunde skriva flera sidor bara för att få ut allt ur kroppen, men jag kan inte.

Jag mår inget bra. Ångesten har tagit över i mitt huvud och jag kan inte få bort det.

Igen ber jag om ursäkt till mina vänner för jag inte är på så bra humör.

Städhelg

Har städat konstans i två dagar och har endast hunnit med toan, hallen och garderoben… men det blir ganska fint, iaf om man gämför med hur det såg ut innan. 

Får sån inspiration från min fina vän som flyttat in i lägenheten ovanför. Hennes lägenhet ser så fräsch och inbjudande ut. Så därför skurar jag väggar, golv och element som aldrig förr haha. Man märker sån skillnad på element och dörrkarmar, tror aldrig dom är rengjorda så här grundligt. Det är nice.

Jag har börjat på det stora rummet nu och det tar verkligen emot! Det är så mycket småsaker som jag inte vet vad jag ska göra av, jag har ju inte så mycket förvaring i min lilla etta..

Jag mår inte så bra i röriga miljöer så det är lite stress i min kropp för tillfället när jag inte vet var jag ska göra av sakerna haha.

Det är ganska kul att städa ändå.

Inställd operation

Uppgiven. 

Fick ett samtal för några minuter sedan om att min operation imorgon är intälld. Anledningen var att det inte fanns några vårdplatser. Jag vet inte vad jag ska säga, är bara trött på allting! Skulle ringa ner på onsdag och disskutera när man evuentuellt kunde planera in en ny operation. 

Efter fredagens kaos var jag så glad att dom ändå kunde operera mig trots streptokockerna. Men inte längre. Får verkligen hoppas att andra som är mer skadade än mig blir bättre behandlade. Jag fattar att man inte prioriterar mig eftersom det inte är så allvarligt, men från början blev jag lovad en tid i september, sedan blev det framflyttat till januari och slutligen februari. Det är inte acceptabelt! Får man en tid ska den gälla! 

Jag är så besviken.

Här får ni iaf en glad bild på mig och mamma från igår. 

Hotellfrukost

Denna helgen tillbringar jag med mamma i Helsingborg på hotell Radisson Blue Metropol. Vilket fantastiskt hotell! Frukosten var underbar. Nu är tanken att vi ska en runda till Helsingör och kolla runt i lite affärer.

Fy för fredag

Idag har det varit en känsloladdad dag. 

För tre dagar sedan fick jag en blåsa i pannan, jag trodde inte det var något allvarligt och lät det vara. Men då jag fick ytterligare två igår på kinden blev jag lite orolig och ringde vårdcentralen i morse kl. 8. Dom tog allvarligt på det och jag fick en tid redan 9.45. Väl där visade sig vara streptokocker… såklart undrade jag hur detta skulle påverka min operation på måndag, och läkaren visste inte utan jag skulle ringa ner till Malmö och fråga. Jag ringde och blev idiotförklarad av en tjej på avdelningen att ”Det är väl klart att vi inte kan operera dig om du har svinkoppor”. Där satt jag i bilen och bröt ihop. Jag hade stått i kö till den operationen i 6 månader och ingen visste hur lång tid det kunde ta tills jag fick en ny kallelse. Jag var så arg så tårarna rann!

När det hade gått ca 5 minuter ringde samma tjej tillbaka och bad mig kontakta dom som har hand om väntelistan för att diskutera djupare kring planering. När jag väl kom fram där pratade vi lite ang blåsorna, jag förklarade att jag hade tre blåsor, varav en var lite större och dom andra syns knappt. Hon frågade om dom hade torkar ut och mitt svar var ”ja”. Hon bad mig vänta kvar i telefonen en stund för att ta kontakt med en läkare. Efter ungefär två minuter kom hon tillbaka med fantastiska nyheter! Läkaren hade sagt, att eftersom det var så pass små svinkoppor (det låter äckligt, men det är inte så farligt!) så var det klart att jag skulle opereras på den tiden jag hade fått, bara jag började en kur med antibiotika snarast. Så det blev fixat ett recept och jag tog första tabletten kl. 12. Tanken är att jag ska ta en tablett, morgon, middag och kväll. 

Så nu är det bara till att käka en massa antibiotika och hoppas på att det inte dyker upp fler blåsor! 

Det ser mindre äckligt ut i svart/vitt 


Titta vad ärlig jag är här på min blogg. Blottar hela min själ.

Värt ett försök…?

Har haft det ganska svårt i skolan den senaste tiden. Eller svårt är fel ord, men jag har lite problem att hänga med på allt vi gör. I skolan jobbar jag nog på i samma tempo som alla andra, men felet är när jag kommer hem, då har jag ingen motivation till att gör läxor eller arbeten som ska bli färdiga. När jag väl bestämmer mig för att sätta mig ner och göra det, blir det totalstopp. Får en klump i brösten och börjar… gråta. Haha ja, det är sant, pinsamt att skriva men så är det och det får mig att inse att jag behöver hjälp på något sätt. Mamma och Peter har erbjudit sig att försöka hjälpa mig med mina uppgifter, men det är svårt eftersom de inte förstår allting. Jag hade tyckt det varit skönt att plugga med någon, någon dag i veckan, någon från min klass eller i samma ålder. Men jag vet inte vem jag ska fråga, för jag vill inte vara till besvär och fråga någon, jag vill inte att någon ska känna sig tvingad att säga ja, bara för jag är inkompetent till att inte förstå våra uppgifter. Men om någon vill får ni gärna höra av er.

Detta var ett idiotiskt sätt att söka hjälp på men jag vet inte vad jag annars ska göra.20031219214442_88

vilken härlig dag

Vaknade imorse med Stiles bredvid mig som höll runt min arm. Sedan låg vi och mös i en timme ungefär. Han är som en liten pälsboll.

Assistenterna gjorde frukost till pappa och frågade om jag också ville ha, och det är ju inget man tackar nej till precis.

Nu på eftermiddagen så cyklade jag faktiskt till jobbet. Det var nog både ett av de bästa och ett av de värsta beslut jag någonsinn tagit! På vägen dit var det inga problem då det bara var nerförsbacke, men hem däremot var det hemskaste jag varit med om! Svettig som en gris var jag och det blev inte bättre när jag fick motvind… usch! men nu är jag och pappa ensamma hemma (förutom en assistent förståss) så vi lyxar till det med thaimat.

20150418_110954