Uppdatering i text och bild

Snart ett helt år sedan jag var aktiv på min blogg och mycket har hänt sedan dess. Tänkte göra en extremt kort uppdatering. Yey.

I maj förra året var jag och tre kompisar på Malta i en vecka, det var härligt. Så mysigt.

Malta kamera 033Malta kamera 078

I juni tog jag äntligen studenten och det var det roligaste jag gjort! Och balen var fantastisk!

Student 030tackkort student 158Student 08816923379_1278758335505242_2021931649_n

Jag fick jobb på kvantum två dagar efter balen och har jobbat nästintill varje dag sedan dess. Som mest har jag varit ledig fyra dagar på raken. Men jag trivs som fisken i vattnet så jag klagar inte. Bara synd att det tar slut nu när dom skär ner på timmar..

14947478_799028403533001_3340701844377858466_n

Framtiden ser jag ganska ljust på, jag ska ta truckkort nu inom den närmaste tiden, och sedan spara pengar till att ta CE körkort. Har en tanke om att arbeta som tankbilschaufför något år. Det yrket fascinerar mig. Lastbilar är coola.

Dom närmaste dagarna händer det mycket, jag jobbar och sen ska jag och mamma till Helsingborg över helgen. Sen på måndag ska jag äntligen operaras! Skadade mig för ganska exakt ett år sedan och givetvis tillstötte det komplikationer så det ska bara fixas till.

Det var väl i stora drag vad som hänt och vad som händer i mitt liv just nu. Inte jätte spännande men alltid något. Haha.

Juste. Har skaffat en katt också. Rutger heter han.

16934180_1278767575504318_701026_n16901868_1278767605504315_643311926_n16901503_1278767585504317_1190501263_n

Glid i frid!

Ångest över ångesten

Jag borde flytta hem. I fem dagar på raken har jag känt av riktig ångest när jag kommer hem från praktiken. Det är fruktansvärt. Det känns som något trycker i bröstet, som om man inte får tillräckligt med luft. Inte på det sättet som det gör under en panikattack utan mer som om man är riktigt ledsen, men samtidigt inte kan visa några känslor. Det blir ännu jobbigare när man inte kan sätta ord på hur det känns. Jag vill att alla ska kunna förstå exakt hur man känner men det går nog aldrig att förklara för en människa utan ångest.

Jag slutade ta mina tabletter samma dag som jag opererade handen, för jag var så nervös så jag glömde helt och hållet bort dem. Sedan de kommande dagarna efter operationen mådde jag så illa så jag ville inte stoppa i mig något, och efter det struntade jag i dem. Jag har inte känt någon skillnad, jag fick panikattacker och ångestattacker när jag tog medicinen också så jag vet inte vad meningen var med dem direkt…

På grund av min ångest borde jag flytta hem till mamma och pappa igen. Men det funkar inte! Jag har blivit så bekväm med att bo i stan, där det är nära till allt, och med tanke på att jag faktiskt ändå har fått sommarjobb på Kvantum (fick reda på detta igår och kan skriva om det imorgon) så är det praktiskt med att bo så nära. Och den största anledningen, jag tror inte jag kommer kunna bo med pappa efter att bott själv i ett halvår…

Men det är kanske samtidigt de enda lösningen… Mammas värden är lägre än någonsin och det kan nog bero på största delen av mig. Hon måste åka fram och tillbaka från Tyringe till Hässleholm nästan varje dag för att jag bryter ihop när jag ska göra enkla vardagssysslor. Hennes liv är stressigt nog som det är och sen kommer jag där som inte klarar av att lägga in tvätt i garderoben och gör så att hon får slänga sig i bilen.

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill klara allt själv, men det är så svårt.

Jag vet att jag inte är en man men bilden är så klockren! speciellt frossan och ljudkänsligheten… De är det svåraste…slide_54

Jag skriver nästan enbart om min ångest på bloggen, men detta är de stället där jag kan uttrycka vad jag känner, det känns bra.

Ångest över tvätten

Jag har tvättid om en kvart och jag bara sitter i min soffa och tittar på den. Jag missade min förra tvättid eftersom jag opererades så jag har extra mycket tvätt och jag vet inte hur jag ska dela upp det… Jag kan inte bära ner tvättkorgen i tvättstugan (pga mitt gips) så jag får lägga det i påsar.

Det låter så lätt men det är det inte! Har känt av så mycket ångest nu i tre dagar så det enda jag vill göra är ut och gå! Men jag kan inte fly från problemen. Det funkar ju inte.

Jävla tvätt.

1460904312343433366871

Ett skärsår med stora konsekvenser

(Till er som har svårt för blod och skador bör inte titta på den första bilden)

Det har varit många som undrat hur det gått med allting och då tänkte jag att jag kan skriva om allting här. jaa!

I söndags hade jag varit och handlat tre små baguetter på kvantum och nutella som jag skulle äta på kvällen. Jag kom hem och satte mig vid datorn och började titta på en miniserie på youtube. Att sitta och titta på film utan att äta något är ju tråkigt så jag tänkte att jag skulle ta en av dem tre baguetterna. Så jag pausade och skyndade mig att ta fram, jag ville så fort som möjligt börja titta igen. Skärbrädan struntade jag i för jag brukar ha kontroll på kniven när jag skär bröd i handen. Jag skär liksom aldrig igenom hela bullen utan brukar bryta av sista biten, och det tänkte jag även göra i detta fallet, men kanten var lite för hård så jag tog i lite extra och slant på något vis och skar mig i vänster pekfinger. Jag tittade ner fort och såg bara något vitt i såret, som jag senare fick förklarat för mig var fett, jag fick panik och visste inte riktigt vad jag skulle göra. Jag knöt handen och lyckades ringa mamma, men förstod i samma sekund som hon svarade att hon inte kunde göra något i Tyringe, så jag sprang en trappa upp till grannarna. Fantastiska människor! Dem hjälpte mig att linda det och skjutsa mig till akuten i Hässleholm. Väl där tog det inte många minuter innan vi fick hjälp. Sköterskan tittade på det och konstaterade att det måste sys. Men eftersom Hässleholm är så fattiga så har dem inga läkare som kan sy så vi blev då hänvisade till akuten i Kristianstad.

Vi väntade i ungefär två timmar i Kristianstad innan vi kom in, sen tittade ortopeden på det och såg att en sena hade nästan gått av, den satt bara fast i några ”trådar”, och dem kan inte fixa sånt där utan det gör dem bara på handkirurgen i Malmö. Dom sydde igen såret lite provisoriskt och sedan ringde dem till Malmö och jag fick en tid 8.30 dagen efter.

Tänkte att det inte kunde bli värre och om en vecka så kommer det vara över. SÅ FEL MAN KAN HA!!!

Gick upp kl 6 på måndagen för att sedan åka till handkirurgen, när vi kom dit fick jag duscha och blev tilldelat ett rum. Ett barnrum… Men det var mycket bilder så det var kul att titta på. Eftersom vi hade fått en tid 8.30 så trodde vi att allt skulle gå fort och att vi kunde åka till morfar sen som vi egentligen skulle gjort. Men först 13.30 kom jag in i operationssalen. 13.30! Deras ursäkt var att dem endast hade en narkosläkare på hela sjukhuset. Galet. När jag väl kom tillbaka till mitt rum var klockan halv sju och jag undrade vad som hade tagit sån tid. Då sa dem att båda senorna i fingret var av och operationen tog två timmar. Jag trodde det skulle ta typ 20 minuter för det var vad dem hade sagt i Kristianstad. Men jaja, nu var det över och jag ville hem.

Innan jag åkte hem fick jag information om hur det kommer bli framöver. Läkaren började förklara att jag ska komma tillbaka på torsdag, alltså imorgon, och ta av gipset, sen skulle jag vara kvar där hela dagen för att träna med en sjukgymnast. Visst, tänkte jag, det är väl okej. Sen fortsatte hon, du kommer att vara tvungen att ta dig hit några gånger i veckan för att träffa sjukgymnasten, och du får inte använda pekfingret på tre månader. Hon förklarade att jag kommer få en skena som stöd och det är viktigt att jag har den på annars kan senorna gå av igen.

Just i den stunden började jag nästan gråta. Det första som slog mig var resan till Malta. Det är inte klart om hur det blir där… Jag kommer såklart att åka och det tyckte hon också men vi ska prata mer om det. Likaså så är jag nu tvingad till att ha en skena under hela studenten och balen… Inte så jag hade tänkt mig.

Vid 23.30 var vi hemma från Malmö och jag mådde illa och var jätte yr efter narkosen och bilfärden hem så jag somnade direkt.

Just nu ser jag bara en positiv grej med detta och det är att jag vet ju vad jag ska vara på studentfesten, temat är ”Det var inte hit jag skulle” och då passar ju jag in där. Men mitt sommarjobb på kvantum ser inte så ljust ut. Han som ska lära upp mig slutar i slutet av maj och då måste alla sommarvikarier vara klara och om jag inte kan jobba innan dess så får någon annan det jobbet.

Men jag tror att det är viktigt att hitta något bra i vardagen så jag inte går ner mig i att inte kunna använda min vänstra hand. Jag har inte haft ont alls under dessa dagar och jag har inte behövt ta några värktabletter, vilket i och för sig är lite konstigt, men skönt!

Nu kan det bara bli bättre!

Till alla: ANVÄND SKÄRBRÄDA!!!!

Det ser bara ut som det skulle behöva några stygn men fy vilka konsekvenser det finns!

Det ser bara ut som det skulle behöva några stygn men fy vilka konsekvenser det finns!

Här visste jag inte hur illa det faktiskt var haha.

Här visste jag inte hur illa det faktiskt var haha.

Blått är flott!

Blått är flott!

Trött, yr och törstig

Trött, yr och törstig

Jag syns inte när jag står i ett hörn

När det gått så långt att man försöker undvika sina vänner för man mår så dåligt.

Igår åkte jag hem till mina föräldrar för att äta kvällsmat. När jag skulle gå in i köket där mamma, pappa, pappas assistent och Peter satt så fick jag någon sorts av panik. Det var så mycket folk och allt kändes så klaustrofobiskt, jag ville bara försvinna. Så jag gick in på mitt gamla rum och la mig i sängen. Jag var så hungrig men klarade inte av att gå in i köket! När alla var klara då tog jag en potatis, massa sås och lite morötter och slevar i mig på 20 sekunder (bokstavligen). Sedan satte jag mig i bilen och åkte ner i Åparken och satt där en timme och bara glodde. Jag visste inte var jag skulle ta vägen så jag bara åkte iväg utan att egentligen säga till mamma var jag skulle.

Jag är som ett barn. När jag inte mår bra och någon försöker prata med mig så backar jag och ställer mig i ett hörn eller bakom en dörr och håller för öronen. Jag vet att det inte är ett normalt beteende men jag har svårt när det är för mycket intryck.

Likaså idag. Jag och mina kompisar skulle träffats idag, men så var det en som bara kunde komma en liten stund, och de är okej, för det är en viktig dag för henne imorgon! Men när saker inte blir som jag tänkt mig så, helt ärligt, bryter jag ihop. Och då är det kanske bäst att inte göra planer alls, tills jag fått bukt med min panikångest? Jag vill inte förlora mina vänner och jag vill träffa dem! Men samtidigt så vill jag inte förstöra för dem när jag är tyst och sitter i ett hörn och är ledsen. Jag märker så tydligt att mamma skäms över hur jag beter mig. Det är inte så konstigt. Jag hade också skämts för mitt barn om den hade bettet sig så som jag gör.

Jag skäms.

large20121218183742940_sbig

Hej psykfall

Att jag är ett av dem psykfallen som måste medicinera för att må bra är bara pinsamt.

Men jag hoppas att jag snart vågar stå upp för mig själv och inte skämmas, detta är ett steg på vägen hoppas jag, att skriva om det.

För tillfället går jag till vårdcentralen en gång i veckan. Anledningen… mina panikattacker kom allt tätare, jag har aldrig fått det i skolan eller när jag varit med mina vänner, men förra fredagen fick jag det på lektionen, och äver dagen efter när jag och mina vänner hade en liten spelkväll och åt thaimat. Jag skäms något fruktansvärt och jag blir så ledsen när jag inte är på humör för jag vill inte förstöra stämningen för mina kompisar, klasskamrater eller familj.

I måndags fick jag utskrivet två olika tabletter, dels citalopram som jag ska ta varje morgon och sen atarax som jag enbart ska ta om jag får en panikattack.

Sedan jag började ta mina mediciner i tisdags så har jag inte fått någon mer attack, vilket är lite konstigt eftersom det tar mellan två och fyra veckor innan dom börjar verka. Men själv tror jag det är för jag fått ett hopp om att det kommer bli bra, nu har jag fått hjälp och allt kommer ordna sig.

I fyra dagar har jag tagit en halv tablett, för det är inte bra att ta för hög dos i början, men igår skulle jag egentligen tagit en hel tablett men jag vågade inte. Jag har mått illa när jag bara tagit en halv och vaknat upp på nätterna och varit jätte yr och jag vill inte tänka på hur det kommer bli när jag tar en hel tablett… usch… Men jag antar att jag måste. Så idag ska jag prova.

Detta är inget annat än pinsamt. förlåt.

12666531_972591389455273_33391920_n

Jag älskar rea!

Har precis kommit hem från Kristianstad med Natta. Vilka fynd vi gjort! Vi gick in på Sandelins och där hittade jag en blus för endast 199 kr. Den hade kostat 700 innan rean… fett nice. Det var även rea på Cubus på underkläder, och de kan man aldrig få för mycket av haha. Fick i höstas ett presentkort Gina Tricot så stack inom där och köpte ett par ljusa byxor eftersom jag faktiskt nästan bara har svarta… hittade också två randiga enkla tröjor för 99 kr/st. Enkelt är bäst.

Kände när jag gick i stan att jag hade ont i benen och armarna. Antagligen är det från pulkaåkningen igår. Det var jobbigare än vad jag kunde komma ihåg att springa upp för backen efter varje åk… Men det var så roligt! dock bara tills vi råkade åka sönder en pulka…

Jag hoppas ni har haft en bra dag och att ni får en fin kväll!

Frid

naturgoudning rea 303

pulkaåkning 2 pulkaåkning

Jag vill att alla läser

2015 var ett ganska jobbigt år på många sätt. Jag har flyttat hemifrån, jag har tagit körkort och jag har köpt bil. Det är tre stora saker för en 18-åring.  Flytten resulterade i att jag såg pappas sjukdomsutveckling tydligare. När jag bodde hemma och träffade honom varje dag så såg jag inte det på samma sätt. Detta har lett till att jag insett att han inte har lång tid kvar här med oss, vilket gör mig splittrad.. det hade varit skönt om han dog på de sättet att han slipper lida, det är inget värdigt liv för honom att leva men samtidigt är det min pappa och det är för tidigt att förlora sin far när man är 18 år. Egentligen.
Jag kommer skriva lite om vad som hänt de senaste månaderna. Det känns som rätt sak att göra och jag vill kunna vara mig själv överallt och inte bara hemma. I nuläget bygger jag upp en fasad för vänner och andra människor jag träffar. En fasad som är glad och positiv.

I slutet av sommaren när vi var i Göteborg, hade jag mycket att tänka på, allt med flytten, körkortet och skolan. Resan blev inte riktigt vad vi hade tänkt oss heller, det blev mycket samtal med polis och advokat p.g.a. en sak som hade hänt här i hemma. Det blev väl för mycket och på centralstationen i Göteborg när vi skulle hem fick jag min första panikattack. Det var obehagligt. Nu vet jag att det inte är farligt men då visste jag ingenting. Händer och armar domnade av, jag fick knappt luft och det kändes som jag skulle dö, bokstavligen. När jag fick min andra attack två dagar senare domnade även benen av och på PULS fick jag min tredje och då krampade även hela kroppen och ansiktet domnade av. Efter det gick jag i rädsla hela tiden över att jag skulle få en till, men när jag inte fick någon slappnade jag av lite och antog att det var för allt ansvar som stod framför mig. Men för tre veckor sedan ungefär, hade vi prov på brandstationen. Det var fem stationer vi skulle klara av enskilt och de första två gick jättebra, men när jag skulle sätta upp stegen glömde jag fälla ut stödbenen. jag kom på det när jag och min lärare hade rest den upp. Jag sa det till henne, och hon frågade om vi skulle börja om. Men på något sätt var det redan försent. Jag blev helt varm och yr så jag var tvungen att sätta mig på marken, detta ledde såklart till en ytterligare panikattack.

Jag har faktiskt sökt om hjälp för att detta ska ta slut. Jag är på vårdcentralen två gånger i veckan och allt detta med panikattackerna beror på att jag har svår prestationsångest och skam. Jag gillar inte ordet skam för det låter äckligt men det är ett annat ord för att ”jag skäms över mig själv”. Jag vill hela tiden ha bekräftelse på att det jag gör är bra och att någon tycker om mig. När jag inte får den bekräftelsen på det sättet jag vill blir jag otroligt ledsen och känner mig ensam, som om ingen bryr sig.

Det låter nästan som jag är psykiskt sjuk när jag läser igenom detta själv,men det är jag inte! haha. Och till er som inte märkt någon skillnad med mig de senaste månaderna så är det bra! Nu kan det inte bli sämre utan bara bättre! Jag vill bara inte att folk ska ta avstånd från mig för detta.. Det är så många ungdomar som lider av detta idag men det är inte så många som väljer att säga det. Men för att jag ska kunna gå vidare vill jag att alla ska veta. Det är inget fel och det kan bara bli bättre.

Du som läser detta är fin.

 

Vuxenlivet är här

Nu har Nelly flyttat hemifrån. Alla saker och alla möbler är på plats i lägenheten, endast en låda kläder som saknas. Det ”stora” rummet är en enda röra. Men köket har jag fixat så bra jag kunnat, jag måste bara sätta upp en fläkt så jag kan laga mat.

Väggarna är väldigt tomma här och eftersom det är betongväggar så går det inte att spika upp saker, så mamma och Peter kommer ikväll med lite borr.

Processed with VSCOcam with t1 preset Processed with VSCOcam with t1 presetProcessed with VSCOcam with t1 preset Processed with VSCOcam with t1 preset Processed with VSCOcam with t1 preset

! !

Jag har ont i huvudet för jag försöker hålla tårarna tillbaka. Varje gång jag blundar känns det som ett skrikande sorl trycker sig närmre mig och gör mig ännu mindre än vad jag redan är. Jag gör ett tappert försök till att försöka få ut tankarna ur huvudet genom att skriva ner allt jag känner här… om det är förståligt eller ej det vet jag inte.

På måndag ska jag ha ett litet muntligt test med min körskolelärare för att se om jag pluggat på teorin, vilket jag inte gjort. Här sitter jag i Furuboda och kommer inte ihåg ett enda ord vad jag läst i boken, även fast det var i förgår jag låg på gräsmattan och läste.

På tisdag åker jag till Göteborg i tre dagar och när jag kommer hem är det dags för mig att flytta hemifrån, för den 1a augusti får jag nycklarna till min lägenhet. Inte många dagar efter det är det dags för fem dagars PULS i Örkelljunga. När PULS är slut då börjar skolan och då finns det inte mycket tid till att läsa till körkort.

När jag får jobb i september känns det nästan tvunget att ha ett körkort för att kunna ta sig snabbt till arbetet om det skulle vara kris. Men jag vet inte vad jag ska prioritera, när jag öppnar teoriboken kliar det i hela kroppen och jag vill bara försvinna från mig själv.

jag vet inte ens om jag är redo för att flytta hemifrån eller om jag känner mig vuxen nog till att hantera en bil. Jag önskar bara jag kunde få mer tid.

Jag vill vara redo, jag vill kunna hantera mina egna känslor och jag vill framstå som en glad och positiv tjej.

jag vet inte vad som händer. Det är bara på kvällarna jag mår så här dåligt, på dagarna är allt nästan okej.