Ångest över ångesten

Jag borde flytta hem. I fem dagar på raken har jag känt av riktig ångest när jag kommer hem från praktiken. Det är fruktansvärt. Det känns som något trycker i bröstet, som om man inte får tillräckligt med luft. Inte på det sättet som det gör under en panikattack utan mer som om man är riktigt ledsen, men samtidigt inte kan visa några känslor. Det blir ännu jobbigare när man inte kan sätta ord på hur det känns. Jag vill att alla ska kunna förstå exakt hur man känner men det går nog aldrig att förklara för en människa utan ångest.

Jag slutade ta mina tabletter samma dag som jag opererade handen, för jag var så nervös så jag glömde helt och hållet bort dem. Sedan de kommande dagarna efter operationen mådde jag så illa så jag ville inte stoppa i mig något, och efter det struntade jag i dem. Jag har inte känt någon skillnad, jag fick panikattacker och ångestattacker när jag tog medicinen också så jag vet inte vad meningen var med dem direkt…

På grund av min ångest borde jag flytta hem till mamma och pappa igen. Men det funkar inte! Jag har blivit så bekväm med att bo i stan, där det är nära till allt, och med tanke på att jag faktiskt ändå har fått sommarjobb på Kvantum (fick reda på detta igår och kan skriva om det imorgon) så är det praktiskt med att bo så nära. Och den största anledningen, jag tror inte jag kommer kunna bo med pappa efter att bott själv i ett halvår…

Men det är kanske samtidigt de enda lösningen… Mammas värden är lägre än någonsin och det kan nog bero på största delen av mig. Hon måste åka fram och tillbaka från Tyringe till Hässleholm nästan varje dag för att jag bryter ihop när jag ska göra enkla vardagssysslor. Hennes liv är stressigt nog som det är och sen kommer jag där som inte klarar av att lägga in tvätt i garderoben och gör så att hon får slänga sig i bilen.

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill klara allt själv, men det är så svårt.

Jag vet att jag inte är en man men bilden är så klockren! speciellt frossan och ljudkänsligheten… De är det svåraste…slide_54

Jag skriver nästan enbart om min ångest på bloggen, men detta är de stället där jag kan uttrycka vad jag känner, det känns bra.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *